ett kolsvart får
således är den matematiken lätt att uträkna och summan blir väl att flytta hemifrån ter sig tusenfaldigt mer lockande och alla så kallade påkrystade familjetillställningar ter sig tusenfaldigt mindre lockande.
jag vill bara kedjeröka och aska på finporslinet och spela evil son i en tydligt eskalerande ljudskala.
jag behöver inte kylskåp för poesi. freoner är ozonets död. ett oväntat och obefogat slag i magen räcker.
tre faktum
* att mina nyinköpta skor luktar my little pony och slutar inte trots barfotafötter dagarna i ända.
* man vet att man är vuxen då man inte längre får plats i en flyttlåda och på så sätt inte kan leka postkontor.
*man kan dö lite lyckligare då man sett en bananfluga full.
fantastic head
jag ska ha citroner i träden och hönor på taket. jag ska ha tunna sommarklänningar som böljar i brisen, längre hår och alltid rosiga kinder. jag ska ha smuts under naglarna, blåmärken på smalbenen och skrapsår på knäna. jag ska ha en separat hylla åt min giraffsamling, böcker i bokhyllor, margarinlådor och på och i gamla resväskor som åkt med amerikalinjen. jag ska ha tusen och en foton på tusen och en människor från tusen och en olika platser på de vitmålade väggar som inte är av sten. jag ska ha favoritband som bor i mina högtalare och favoritfilmer som huserar i min tv. jag ska ha ett kök med öppen planlösning, vitlök och chiliklasar hängande från taket och ett troget vinglas i högerhanden.
jag ska ha en eskil som kan vara en sån där besserwisserhund, en katt, en man eller ett barn, det spelar inte så stor roll så länge eskil är i huset. likadant gäller med en loke och en ask.
jag ska ha en pool av mosaik, en arméjärnsbänk i en kryddträdgård och jasminblomsdoft i näsan. jag ska ha granngubbar med basker och väst, granngummor med hundra underkjolar och klapprande träskor, grannungar som pallar frukter från mina träd och som ler blygt då jag bjuder dem på flädersaft. jag ska å det bestämdaste ha en redig man med tygskor (aldrig något annat än tygskor i mitt hus), med skjorta och upprullade byxor, med solglimtar i ögonen och långa ögonfransar som fladdrar mjukt, bara för att det skulle vara så fint att kunna tänka att man faktiskt har fjärilspussats med någon. min av solen brunbrända man skulle ha ljust hår på armarna som kittlar under handflatorna och ett leende som får en att smälta och bli en vattenpöl på en stenveranda som barn med gummistövelfötter kan plaska i och som heta solar kan avdunsta och skapa ett perfekt kretslopp utav och aldrig aldrig aldrig ska jag vakna upp ur drömmen.
den evinnerliga dumheten
det uteblivna svaret på talet
retroaktivt sedan nagra dagar
sahar var mina dagar da, forra veckan, veckan innan och den vecka som kommer.
"jag ska gå in på hotellet som vore jag en gäst eller en redan anställd och inte den som står längst ned i kedjan. alla har varit där. det är inte pinsamt, det är början på vägen, uppförsbacken, alla tänkbara liknelser med motgångar och där de första stegen alltid är de tyngsta men man ser ljuset i tunneln på toppen och snart är botten mer än halvvägs bakom dig och du har fallskärmar och all världens skyddsutrustning för att inte falla tillbaka och du kan lita på dem för det enda som kan förstöra är en kniv i din hand och ett snabbt svep över selen. och då är det inga problem för jag har ingen kniv, jag har en vilja, börjar få en vilja, inte viljan att nå toppen utan en vilja att undvika dess motsvarighet. och det kan låta nedslående men så är icke fallet. jag har nämligen precis diskuterat med och övertalat mig själv att mitt nu är en brödsmula på universums gigantiska matsalsbordsduk och vad gör det om hundra år när allting kommer kring. jag ska fanimej inte bara fånga dagen, jag ska fånga mitt eget liv.
-
detta är jag just nu: EGOCENTRUM
jag är mitt livs mitt. just nu. ensam och på egen hand och ändå inte. men det är endast mig allt beror på. mig och min lathet, feghet, bitterhet. men om jag nu går dit till det där jäkla hotellet så kan jag ju belöna mig med att inte längre ha stressen i halsen utan få ta till vara på den tillfredsställelsen man får då det är över. och den tillfredsställelsen ska jag böja och bända till en än mer ohämmad kreativitet. jag ska skriva mer, mer och mer och kanske skicka det någonstans där man kan få pengar för det.
jag ska bara bli koffeinhög först. det tar inte så lång tid. sedan ska jag gå till gabba, efter att jag varit på hotellet. problemet med mig är att jag gör en gigantisk höna av en pytteliten fjäder.
sen ska jag ringa till jamie och förklara att jag inte kommer att ha råd att åka till honom alls och inte heller kommer jag kunna ta ledigt en vecka för honom om han kommer hit. det är kört. tack och hejdå. vi ses.
jag kommer inte ringa och säga allt det där.
-
jag är alldeles för medveten om mig själv, så pass medveten att jag inte vet vilka av alla hundra muskler, tusen ord och miljoner rörelser jag ska använda. och ännu mindre när jag ska använda dem för att allt ska passa in i just det nuet.
-
nu kommer snart darrningarna, positiviteten, den snabbare andningen, djärvheten, lugnet. och då är kaffe inte ens en drog. bingo. och i ännu större utsträckning då jag inte ätit lunch och redan druckit tre koppar innan denna. tag dig i akt piccolo!
-
jag kom tillbaks igen. för trots att jag gillar den där kaffekicken kickar den även magen och kissnödigheten. och väl hemma igen upptäckte jag att magen krävde än mer uppmärksamhet så nu står pastan på spisen. och jag tänker dricka vin till pastan för jag ska banne mig våga mig dit. det är en underlig känsla, det är som att jag tävlar med mig själv. matilda den vise säger att det är ingen tvekan gå dit och fråga om jobb, matilda den dumme säger att nej låt oss låta det gå lite längre, jag vill se hur långt vi kan dra det här innan hon hoppar ur sitt skinn. och jag kan säga att det mellanting vari matilda den mittemellan befinner sig är otroligt förvirrande och den som först hoppar ur sitt skinn kommer varken vara någon av de olika versionerna av mig själv utan någon i min omgivning, säkert i min bortre omgivning då de inte kan påverka. mamma antagligen, efter hennes operationer är hon redan halvvägs ur det där skinnet. och det jag allra minst vill är orsaka än mer bekymmer för min älskade mamma. varför jag kommer att lösa det här och döda matilda den dumme."
men det ar battre nu
dysfunktion
jag undrar hur det skulle vara om jag kom mig för att skriva då jag är på gott humör, stolt över mig själv och nöjd med livet. jag tror inte det skulle bli bra, jag måste säga att jag efter tjugo och ett halvt år känner mig själv så pass bra att jag vet att jag är som mest konstruktivt skrivande då toppen ter sig avlägsen och självföraktet är nära till hands. vilket är en otrolig paradox, en dystopisk utopi. för jag älskar att skriva, det får mig att må bra och vara stolt över mig själv men för att kunna skriva måste jag må mindre bra och vara mindre stolt över mig själv och efter regn kommer solsken och vice versa. och då kan man ju se det som något bra att jag inte kunnat skriva på ett halvår, jag måste ha mått fantastiskt. eller varit distraherad. och så kan man dra den inte helt svåra slutsatsen efter att ha läst texten ovan att mina ögon ser allt i mörkare farger nu om dagarna.
en violinist hade älskat akustiken
klockan är kvart över ett och jag har ännu inte gjort ett dyft. det är mitt stora problem. jag låter tiden gå, jag låter den rinna genom mina fnigrar. jag tänker inte ens tanken på att få mina fingrar att samarbeta och hålla kvar tiden. jag är för rädd att upptäcka dess dyrbarhet och inse hur mcyket jag låtit gå förlorat. jag kanske insåg det imorse, då jag vaknat. jag hade andan i halsen och kunde för mitt liv inte somna om eller ens försöka. hjärtat slog hål på min bröstkorg och började hoppa ut genom dörren men jag hann fånga det och lugna ner det med rätt dos morgonkaffe, tålamod och självkontroll.
what a beautiful face i have found in this place
en tv bakom en vit gardin var det vackraste och sorgligaste kvällen hade mig att bjuda. jag tror att det var fotbollscenarion som utspelade sig därbakom, men fönstret spelade sitt eget skuggspel.
too young too love
det absolut allra bästa är att jag kan åka vart jag vill när jag vill hur jag vill. jag har nu mer på riktigt än någonsin tidigare världen för mina fötter. men jag har även skavsår.
arbetaren i mig
kreditera den säger hon efter flera minuters mumlande och funderande och jag tänker att nej så kan du inte göra, skicka krav till dem få dem att betala ettusenfemhundrakronor och ge dem till mig du kan inte bara stryka ettusenfemhundrakronor som att de aldrig funnits och de ändå fått göra allt de inte betalat för.
skör blomstjälk brister vid tyngden av dina fotspår
you can't be serial
jag höll på att döda lampan på biblioteket. den sitter i perfekt höjd med ett huvud som reser sig. sedan tog jag fyra minuter optimistiskt men hann ändå springa med splittrad andning till det blåa tåget. idag kanske ingenting är jobbigt. eller så glömmer jag bort att jag tog det där kortet i morse och så är allt lite jobbigare igen. till exempel så vill jag inte åka om 44 eller 43 eller såmångadagar det nu är kvar. till exempel så vill jag inte vara den som är den som inte vill. jag är däremot glad att jag är den som inte vill mest för att tiden går fort och inte är den som inte vill för att jag inte vill åka. för jag vill ju ändå åka. men tidens snabbhet och min oförmåga att utnyttja den är kanske världens sämsta kombination. det är inte ens en kombination. det är en differens.
det slår mig att jag redan har hemlängtan. speciellt till min mamma och till julen. jag vill ge alla mina finaste minnen, alla mina bästa känslor, alla de underbaraste dofter och vackraste syner i ett diamantbeklätt och sideninrett fabergéägg till min mamma. men det är inte alltid plus är bra. det är inte alltid konstruktivt är bra. minus kan vara vackert. destruktivitet kan vara vackert. och bra.
the radio depts - strange things will happen är vackrare än alla sommarnätter tillsammans. eller alla sommarnätter och dansande fötter summerade.
jag vinner
det kostar att leva
jag glömmer bort allt det fina jag vill skriva jag
kanske tappar fiskskålen i golvet
sprattlar du skrattar jag
mark, the question.
jag förstår inte mig själv och jag kan inte fatta att jag inte förstår. jag kan inte sluta skaka. jag kan inte sluta må illa. jag kan inte städa. jag kan inte jobba med en skällande hund i mitt öra. och stigbygeln är faktiskt jätteliten, precis som hammaren och den andra jag glömt namnet på. städet? nej. små är de i vilket fall. men hatet mot hundskall har ingenting med litenheten att göra.
jag måste tyda ett finskt vykort.
jag måste ta mig tid att lyssna på the travelling wilburys på riktigt.
jag måste ta mig själv på allvar.
jag måste ta mannen som skrev artikeln på orden då han uppmanade oss att ta bort "måste" och "borde" ur vårat vokabulär.
-gud, vad är det här? (uppgivet, trött och en gnutta irriterat)
-vad är vilket då?
-det här!
-vad, lite mer exakt, är det du menar?
-jag blir så trött..
-...
-..på sånt här som man inte förstår.
plural, ofoki
som den nedstämda, ofokuserade och bakfulla jobbaren jag idag är tröttnade jag på radiokanalen jag per automatik sätter på i samband med de andra dagliga rutinerna på jobbet och började istället dra mig till minnes bra band och artister och låtar och sånger som eventuellt kan pigga upp ett dystert sinne. jag kom att tänka på en låt jag hörde så sent som igår med ett band vars namn jag var osäker på. så jag wikipediade. och överrumplade, överraskade och förbryllade mig å det grövsta då jag vid första anblicken på ovannämnda hemsidas nyhetsartikel börjar gråta till tonerna av jill johnsons hemska jolenecover.
detta var artikeln.
Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn (ryska Алекса́ндр Иса́евич Солжени́цын), född 11 december 1918 i Kislovodsk, död 3 augusti 2008 var en rysk författare, historiker och tidigare sovjetisk dissident. Han erhöll Nobelpriset i litteratur 1970. Han var en före detta kapten i sovjetiska armén och före detta fånge i Gulag.
Solzjenitsyn var den som framför alla andra fäste omvärldens uppmärksamhet på det sovjetiska systemet av fångläger. Debutromanen En dag i Ivan Denisovitjs liv publicerades under en politisk töperiod under Nikita Chrusjtjovs tid som sovjetisk ledare.
Fler aktuella ämnen: Kräftpremiär · Solförmörkelsen 1 augusti 2008 · Rötmånaden · Olympiska sommarspelen 2008 · Tour de France · Radovan Karadžić Redigera | Arkiv | Wikinews | Nyligen avlidna
vad händer med mig? först och främst var det ingen nyhet. det var heller inte en författare vars verk jag uppskattade. det var inte ens en författare vars första och största verk jag orkade läsa klart pärm till pärm. en dag i ivan denisovitjs liv tog minst sju dagar av mitt liv. men det var länge sen. jag var nog ung och dum och inte speciellt rysk, om än ett väldigt stort fan av den sovjetiska nationalsången vid sex års ålder. nåväl.
tre fakturor och posthämtning på två timmar är oförskämt. jag ska åtminstone inte skriva upp det på timtiden. den lilla ärligheten värnar jag om.
min dag kan bäst återgivas med valfri grizzly bear-låt. eller bara med vadsomhelst som inte spelas på mixmegapol. jag saknar en lagomt onischad popkanal. en popkanal designad efter min smak där man skulle varva varannan poptimme med det bästa från förr, fast utan sloganen det bästa från förr, dels för att det är upptaget och dels för att det med all säkerhet inte är det bästa. den skulle ligga på 69,9 megahertz som en hyllning till the magnetic fields. eller på samma breddgrader som beirut. det skulle vara hemskt fint och i studion skulle man endast skymta sprickorna i spacklet genom den kulörta ljusslingeupplysta cigarettröken om man kisade.
jag som inte ens röker.
