waltzing

klockan är kvart över ett och jag har ännu inte gjort ett dyft. det är mitt stora problem. jag låter tiden gå, jag låter den rinna genom mina fnigrar. jag tänker inte ens tanken på att få mina fingrar att samarbeta och hålla kvar tiden. jag är för rädd att upptäcka dess dyrbarhet och inse  hur mcyket jag låtit gå förlorat. jag kanske insåg det imorse, då jag vaknat. jag hade andan i halsen och kunde för mitt liv inte somna om eller ens försöka. hjärtat slog hål på min bröstkorg och började hoppa ut genom dörren men jag hann fånga det och lugna ner det med rätt dos morgonkaffe, tålamod och självkontroll.