waltzing

som den nedstämda, ofokuserade och bakfulla jobbaren jag idag är tröttnade jag på radiokanalen jag per automatik sätter på i samband med de andra dagliga rutinerna på jobbet och började istället dra mig till minnes bra band och artister och låtar och sånger som eventuellt kan pigga upp ett dystert sinne. jag kom att tänka på en låt jag hörde så sent som igår med ett band vars namn jag var osäker på. så jag wikipediade. och överrumplade, överraskade och förbryllade mig å det grövsta då jag vid första anblicken på ovannämnda hemsidas nyhetsartikel börjar gråta till tonerna av jill johnsons hemska jolenecover.
detta var artikeln.

Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn (ryska Алекса́ндр Иса́евич Солжени́цын), född 11 december 1918 i Kislovodsk, död 3 augusti 2008 var en rysk författare, historiker och tidigare sovjetisk dissident. Han erhöll Nobelpriset i litteratur 1970. Han var en före detta kapten i sovjetiska armén och före detta fånge i Gulag.

Solzjenitsyn var den som framför alla andra fäste omvärldens uppmärksamhet på det sovjetiska systemet av fångläger. Debutromanen En dag i Ivan Denisovitjs liv publicerades under en politisk töperiod under Nikita Chrusjtjovs tid som sovjetisk ledare.

Fler aktuella ämnen: Kräftpremiär · Solförmörkelsen 1 augusti 2008 · Rötmånaden · Olympiska sommarspelen 2008 · Tour de France · Radovan Karadžić Redigera | Arkiv | Wikinews | Nyligen avlidna




vad händer med mig? först och främst var det ingen nyhet. det var heller inte en författare vars verk jag uppskattade. det var inte ens en författare vars första och största verk jag orkade läsa klart pärm till pärm. en dag i ivan denisovitjs liv tog minst sju dagar av mitt liv. men det var länge sen. jag var nog ung och dum och inte speciellt rysk, om än ett väldigt stort fan av den sovjetiska nationalsången vid sex års ålder. nåväl.



tre fakturor och posthämtning på två timmar är oförskämt. jag ska åtminstone inte skriva upp det på timtiden. den lilla ärligheten värnar jag om.

min dag kan bäst återgivas med valfri grizzly bear-låt. eller bara med vadsomhelst som inte spelas på mixmegapol. jag saknar en lagomt onischad popkanal. en popkanal designad efter min smak där man skulle varva varannan poptimme med det bästa från förr, fast utan sloganen det bästa från förr, dels för att det är upptaget och dels för att det med all säkerhet inte är det bästa. den skulle ligga på 69,9 megahertz som en hyllning till the magnetic fields. eller på samma breddgrader som beirut. det skulle vara hemskt fint och i studion skulle man endast skymta sprickorna i spacklet genom den kulörta ljusslingeupplysta cigarettröken om man kisade.
jag som inte ens röker.