retroaktivt sedan nagra dagar
sahar var mina dagar da, forra veckan, veckan innan och den vecka som kommer.
"jag ska gå in på hotellet som vore jag en gäst eller en redan anställd och inte den som står längst ned i kedjan. alla har varit där. det är inte pinsamt, det är början på vägen, uppförsbacken, alla tänkbara liknelser med motgångar och där de första stegen alltid är de tyngsta men man ser ljuset i tunneln på toppen och snart är botten mer än halvvägs bakom dig och du har fallskärmar och all världens skyddsutrustning för att inte falla tillbaka och du kan lita på dem för det enda som kan förstöra är en kniv i din hand och ett snabbt svep över selen. och då är det inga problem för jag har ingen kniv, jag har en vilja, börjar få en vilja, inte viljan att nå toppen utan en vilja att undvika dess motsvarighet. och det kan låta nedslående men så är icke fallet. jag har nämligen precis diskuterat med och övertalat mig själv att mitt nu är en brödsmula på universums gigantiska matsalsbordsduk och vad gör det om hundra år när allting kommer kring. jag ska fanimej inte bara fånga dagen, jag ska fånga mitt eget liv.
-
detta är jag just nu: EGOCENTRUM
jag är mitt livs mitt. just nu. ensam och på egen hand och ändå inte. men det är endast mig allt beror på. mig och min lathet, feghet, bitterhet. men om jag nu går dit till det där jäkla hotellet så kan jag ju belöna mig med att inte längre ha stressen i halsen utan få ta till vara på den tillfredsställelsen man får då det är över. och den tillfredsställelsen ska jag böja och bända till en än mer ohämmad kreativitet. jag ska skriva mer, mer och mer och kanske skicka det någonstans där man kan få pengar för det.
jag ska bara bli koffeinhög först. det tar inte så lång tid. sedan ska jag gå till gabba, efter att jag varit på hotellet. problemet med mig är att jag gör en gigantisk höna av en pytteliten fjäder.
sen ska jag ringa till jamie och förklara att jag inte kommer att ha råd att åka till honom alls och inte heller kommer jag kunna ta ledigt en vecka för honom om han kommer hit. det är kört. tack och hejdå. vi ses.
jag kommer inte ringa och säga allt det där.
-
jag är alldeles för medveten om mig själv, så pass medveten att jag inte vet vilka av alla hundra muskler, tusen ord och miljoner rörelser jag ska använda. och ännu mindre när jag ska använda dem för att allt ska passa in i just det nuet.
-
nu kommer snart darrningarna, positiviteten, den snabbare andningen, djärvheten, lugnet. och då är kaffe inte ens en drog. bingo. och i ännu större utsträckning då jag inte ätit lunch och redan druckit tre koppar innan denna. tag dig i akt piccolo!
-
jag kom tillbaks igen. för trots att jag gillar den där kaffekicken kickar den även magen och kissnödigheten. och väl hemma igen upptäckte jag att magen krävde än mer uppmärksamhet så nu står pastan på spisen. och jag tänker dricka vin till pastan för jag ska banne mig våga mig dit. det är en underlig känsla, det är som att jag tävlar med mig själv. matilda den vise säger att det är ingen tvekan gå dit och fråga om jobb, matilda den dumme säger att nej låt oss låta det gå lite längre, jag vill se hur långt vi kan dra det här innan hon hoppar ur sitt skinn. och jag kan säga att det mellanting vari matilda den mittemellan befinner sig är otroligt förvirrande och den som först hoppar ur sitt skinn kommer varken vara någon av de olika versionerna av mig själv utan någon i min omgivning, säkert i min bortre omgivning då de inte kan påverka. mamma antagligen, efter hennes operationer är hon redan halvvägs ur det där skinnet. och det jag allra minst vill är orsaka än mer bekymmer för min älskade mamma. varför jag kommer att lösa det här och döda matilda den dumme."
men det ar battre nu
dysfunktion
jag undrar hur det skulle vara om jag kom mig för att skriva då jag är på gott humör, stolt över mig själv och nöjd med livet. jag tror inte det skulle bli bra, jag måste säga att jag efter tjugo och ett halvt år känner mig själv så pass bra att jag vet att jag är som mest konstruktivt skrivande då toppen ter sig avlägsen och självföraktet är nära till hands. vilket är en otrolig paradox, en dystopisk utopi. för jag älskar att skriva, det får mig att må bra och vara stolt över mig själv men för att kunna skriva måste jag må mindre bra och vara mindre stolt över mig själv och efter regn kommer solsken och vice versa. och då kan man ju se det som något bra att jag inte kunnat skriva på ett halvår, jag måste ha mått fantastiskt. eller varit distraherad. och så kan man dra den inte helt svåra slutsatsen efter att ha läst texten ovan att mina ögon ser allt i mörkare farger nu om dagarna.
en violinist hade älskat akustiken
klockan är kvart över ett och jag har ännu inte gjort ett dyft. det är mitt stora problem. jag låter tiden gå, jag låter den rinna genom mina fnigrar. jag tänker inte ens tanken på att få mina fingrar att samarbeta och hålla kvar tiden. jag är för rädd att upptäcka dess dyrbarhet och inse hur mcyket jag låtit gå förlorat. jag kanske insåg det imorse, då jag vaknat. jag hade andan i halsen och kunde för mitt liv inte somna om eller ens försöka. hjärtat slog hål på min bröstkorg och började hoppa ut genom dörren men jag hann fånga det och lugna ner det med rätt dos morgonkaffe, tålamod och självkontroll.
