dysfunktion
jag undrar hur det skulle vara om jag kom mig för att skriva då jag är på gott humör, stolt över mig själv och nöjd med livet. jag tror inte det skulle bli bra, jag måste säga att jag efter tjugo och ett halvt år känner mig själv så pass bra att jag vet att jag är som mest konstruktivt skrivande då toppen ter sig avlägsen och självföraktet är nära till hands. vilket är en otrolig paradox, en dystopisk utopi. för jag älskar att skriva, det får mig att må bra och vara stolt över mig själv men för att kunna skriva måste jag må mindre bra och vara mindre stolt över mig själv och efter regn kommer solsken och vice versa. och då kan man ju se det som något bra att jag inte kunnat skriva på ett halvår, jag måste ha mått fantastiskt. eller varit distraherad. och så kan man dra den inte helt svåra slutsatsen efter att ha läst texten ovan att mina ögon ser allt i mörkare farger nu om dagarna.
