waltzing

det absolut allra bästa är att jag kan åka vart jag vill när jag vill hur jag vill. jag har nu mer på riktigt än någonsin tidigare världen för mina fötter. men jag har även skavsår.

kreditera den säger hon efter flera minuters mumlande och funderande och jag tänker att nej så kan du inte göra, skicka krav till dem få dem att betala ettusenfemhundrakronor och ge dem till mig du kan inte bara stryka ettusenfemhundrakronor som att de aldrig funnits och de ändå fått göra allt de inte betalat för.


skör blomstjälk brister vid tyngden av dina fotspår

jag höll på att döda lampan på biblioteket. den sitter i perfekt höjd med ett huvud som reser sig. sedan tog jag fyra minuter optimistiskt men hann ändå springa med splittrad andning till det blåa tåget. idag kanske ingenting är jobbigt. eller så glömmer jag bort att jag tog det där kortet i morse och så är allt lite jobbigare igen. till exempel så vill jag inte åka om 44 eller 43 eller såmångadagar det nu är kvar. till exempel så vill jag inte vara den som är den som inte vill. jag är däremot glad att jag är den som inte vill mest för att tiden går fort och inte är den som inte vill för att jag inte vill åka. för jag vill ju ändå åka. men tidens snabbhet och min oförmåga att utnyttja den är kanske världens sämsta kombination. det är inte ens en kombination. det är en differens.

det slår mig att jag redan har hemlängtan. speciellt till min mamma och till julen. jag vill ge alla mina finaste minnen, alla mina bästa känslor, alla de underbaraste dofter och vackraste syner i ett diamantbeklätt och sideninrett fabergéägg till min mamma. men det är inte alltid plus är bra. det är inte alltid konstruktivt är bra. minus kan vara vackert. destruktivitet kan vara vackert. och bra.



the radio depts - strange things will happen är vackrare än alla sommarnätter tillsammans. eller alla sommarnätter och dansande fötter summerade.

det kostar att leva

jag glömmer bort allt det fina jag vill skriva jag



kanske tappar fiskskålen i golvet
sprattlar du skrattar jag

'

jag förstår inte mig själv och jag kan inte fatta att jag inte förstår. jag kan inte sluta skaka. jag kan inte sluta må illa. jag kan inte städa. jag kan inte jobba med en skällande hund i mitt öra. och stigbygeln är faktiskt jätteliten, precis som hammaren och den andra jag glömt namnet på. städet? nej. små är de i vilket fall. men hatet mot hundskall har ingenting med litenheten att göra.
jag måste tyda ett finskt vykort.
jag måste ta mig tid att lyssna på the travelling wilburys på riktigt.
jag måste ta mig själv på allvar.

jag måste ta mannen som skrev artikeln på orden då han uppmanade oss att ta bort "måste" och "borde" ur vårat vokabulär.

-gud, vad är det här? (uppgivet, trött och en gnutta irriterat)
-vad är vilket då?
-det här!
-vad, lite mer exakt, är det du menar?
-jag blir så trött..
-...
-..på sånt här som man inte förstår.

som den nedstämda, ofokuserade och bakfulla jobbaren jag idag är tröttnade jag på radiokanalen jag per automatik sätter på i samband med de andra dagliga rutinerna på jobbet och började istället dra mig till minnes bra band och artister och låtar och sånger som eventuellt kan pigga upp ett dystert sinne. jag kom att tänka på en låt jag hörde så sent som igår med ett band vars namn jag var osäker på. så jag wikipediade. och överrumplade, överraskade och förbryllade mig å det grövsta då jag vid första anblicken på ovannämnda hemsidas nyhetsartikel börjar gråta till tonerna av jill johnsons hemska jolenecover.
detta var artikeln.

Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn (ryska Алекса́ндр Иса́евич Солжени́цын), född 11 december 1918 i Kislovodsk, död 3 augusti 2008 var en rysk författare, historiker och tidigare sovjetisk dissident. Han erhöll Nobelpriset i litteratur 1970. Han var en före detta kapten i sovjetiska armén och före detta fånge i Gulag.

Solzjenitsyn var den som framför alla andra fäste omvärldens uppmärksamhet på det sovjetiska systemet av fångläger. Debutromanen En dag i Ivan Denisovitjs liv publicerades under en politisk töperiod under Nikita Chrusjtjovs tid som sovjetisk ledare.

Fler aktuella ämnen: Kräftpremiär · Solförmörkelsen 1 augusti 2008 · Rötmånaden · Olympiska sommarspelen 2008 · Tour de France · Radovan Karadžić Redigera | Arkiv | Wikinews | Nyligen avlidna




vad händer med mig? först och främst var det ingen nyhet. det var heller inte en författare vars verk jag uppskattade. det var inte ens en författare vars första och största verk jag orkade läsa klart pärm till pärm. en dag i ivan denisovitjs liv tog minst sju dagar av mitt liv. men det var länge sen. jag var nog ung och dum och inte speciellt rysk, om än ett väldigt stort fan av den sovjetiska nationalsången vid sex års ålder. nåväl.



tre fakturor och posthämtning på två timmar är oförskämt. jag ska åtminstone inte skriva upp det på timtiden. den lilla ärligheten värnar jag om.

min dag kan bäst återgivas med valfri grizzly bear-låt. eller bara med vadsomhelst som inte spelas på mixmegapol. jag saknar en lagomt onischad popkanal. en popkanal designad efter min smak där man skulle varva varannan poptimme med det bästa från förr, fast utan sloganen det bästa från förr, dels för att det är upptaget och dels för att det med all säkerhet inte är det bästa. den skulle ligga på 69,9 megahertz som en hyllning till the magnetic fields. eller på samma breddgrader som beirut. det skulle vara hemskt fint och i studion skulle man endast skymta sprickorna i spacklet genom den kulörta ljusslingeupplysta cigarettröken om man kisade.
jag som inte ens röker.

när jag känner mig liten brukar jag tänka på rymden. kanske känner jag mig liten för att någon annan är stor, för att någon sågat av mig vid anklarna, för att någon brutalt puttat ned mig från den lilla egenhändigt byggda piedistal jag kämpat för att komma upp på eller för att jag helt enkelt är besviken på mig själv och andra. då tänker jag på rymden. helt ologiskt, rymden är ju jättestor. vilket gör mig till jätteliten i jämförelse. men det får mig att må bättre. för då vet jag att jag inte är något annat än en liten prick en tusendels sekund. och små prickar i tusendels sekunder har inte tid att begrunda sin litenhet. således är lille prinsen min fanbärare, min ledstjärna och min alldeles egna livsfilosof.